I huvudet på en aspie

Det är dags för ett boktips och i och med det hälsar jag er välkomna till min senaste obsession - Johnny Weir!

Och jag som inte trodde att det kunde bli värre. Det blev det. En bit in i januari kom så mötet som jag bara gått och väntat på, det där mötet som sa att jag inte dög som jag var. Jag fick sparken från Länsstyrelsen i Västerbotten. Varför? Väldigt oklart, men eftersom de sa att det inte var för att jag gjort ett dåligt jobb så måste det ju handla om person. Två veckor till var jag tvungen att vara kvar där, det var inga roliga två veckor. Jag har nog aldrig varit så ledsen. Jo det har jag, men när det handlar om din yrkesroll slår det hårdare mot självförtroendet än när hjärtat blöder. Månaderna efteråt är lite suddiga. Jag upptäckte The Big Bang Theory, Sheldon, Shamy och Tumblr och det hjälpte mig mycket. Speciellt som jag kände att jag fått sparken pga av min neuropsykiatriska störning, och även om de aldrig har sagt att Sheldon har Asperger så har han ju alla de rätta dragen. Det känns lite pinsamt så här efteråt, men en fiktionell karaktär stärkte mig. En annan gör det nu, men jag återkommer till det för mitt liv tycks gå i cirkel.

En bit in i mars såg jag en platsannons som stämde in på mig 100% så jag skickade en ansökan. Jag fick komma på intervju och jag fick en bra känsla i magen, men jobbet var i Östersund, och jag hade nyss lovat mig själv att inte försöka bo någon annanstans än mitt älskade Obbola. Men jag satt på en häst som kostade pengar, en nyinköpt bil som kostade pengar och ekonomin gick knappt runt. Så till slut bestämde jag mig för att om de erbjöd mig jobbet skulle jag tacka ja. Jag fick vänta en hel månad på besked, vet inte vad de pysslade med, men de ringde var det plötsligt bråttom. Så hux flux inom två veckor var i en ny stad, helt ensam. Jag tyckte att allt gick bra. Jag flyttade hästen i juni, hittade en permanent bostad som jag gillade i juli och saker och ting rullade på.

Sen blev jag trött. Väldigt trött. Väldigt väldigt trött. Jag vet inte riktigt när det hände men i september började jag krascha totalt. Jag var konstant trött, orkade inte rida, saknade Umeå och pojkvännen nåt ofantligt på helgerna och jag började bli riktigt deprimerad igen.
Sen gick allt ganska fort utför.

Så det senaste månaderna har också varit väldigt suddiga. Jag insåg nog hur jäkla illa ställt det var när jag var på Bodyfest i Stockholm i oktober för jag höll på att svimma flera gånger inne på Nalen. Det bara snurrade i huvudet på mig, fruktansvärt obehagligt, har aldrig varit med om sådan yrsel förut. Så veckan efter tog jag kontakt med HR på jobbet för att fråga om jag kunde få använda mig av företagshälsovården och i samma veva fick jag mail från min chef som föreslog samma sak eftersom jag börjat ha så många sjukdagar.

Så nu sitter jag här, halvtidssjukskriven för utmattningssyndrom och depression, men sanningen är att livet känns mycket ljusare nu. Det känns som att 2013 slutade mycket bättre än det började. Jag mår förhållandevis bra, jag har en fast anställning med en uppskattande chef och jag får hjälp. Nu återstår bara kraftansträngningen att få landstinget här att återuppta min Asperger-utredning som jag påbörjade i Umeå innan jag blev tvungen att flytta för jag behöver verkligen min diagnos. Det är till stor min neuropsykologiska störning som gör att jag hamnar i depression om och om igen. Samtidigt som det känns jobbigt att komma till den insikten att det här problemet aldrig kommer att försvinna, så känns bra att ha den vetskapen för det betyder att jag kan jobba med det. Jag är inte trött och otrevlig, jag har Aspergers syndrom.

Och jag har Loki. Han mår inte heller så bra. Han vet vad smärta är och jag älskar honom.

Varje gång jag ser en mamma på tv som säger att hennes dotter och hon är som bästa kompisar, vill jag bara slå någon. För det gör så jävla ont att veta att det har aldrig hänt mig och det kommer aldrig att hända mig. Jag har vetat sen jag var 15 att jag inte vill ha barn, och jag har vetat sen jag var mycket liten att min mamma inte älskar mig, och jag vetat ganska länge att min mamma och min mormor också hatade varandra. På min mormors begravning utbrast min mamma att "Gud, vad skönt att hon är borta nu" och jag kommer kanske inte utbrista något sådant högt, men jag kommer att tänka det. Jag hatar mig själv lika mycket som jag hatar mitt morsärvda hat. Hur fan kan det bli så här? Varför får jag lida för något som har hänt i tidigare generationer? Vad fan är det som har hänt egentligen? Är det från den Lundinska sidan i Småland som Asperger-genen kommer eller är det bara någon annan slags oförmåga till empati som gått i arv?

Hur som helst så tar skiten slut här. Det slutar med mig. Inga fler oälskade döttrar. Inga fler hatiska mödrar. Loki säger "Trust my rage" i senaste Thor-filmen. Jag vet vad han menar. Om det inte vore för min ilska skulle jag nog inte orka leva. Den håller mig vid liv. Den är bra på det viset. Ilska är bra. Skam är det inte. Men jag andas skam, nedärvd genom generationers mödrar. Skammen att inte kunna älska sitt barn, skammen över att känna sig oälskad som barn. Undrar hur lång tid det går tillbaka? Var min mormor också oälskad? Eller var det det faktum att hon förlorade sin äldsta son som gjorde att hon började hata min mamma, sin äldsta dotter, för att hon överlevde, men inte han? Skammen över att känna som man gör. Jag hatar min mamma och jag skäms för det. Hon skäms för sina barn, det har hon själv sagt. På en julafton en gång. Hur jävla lågt har man inte sjunkit då för att säga en sådan sak?
Att det finns mor och döttrar som är vänner är något som jag inte förstår. Jag vet inte hur det är. Min mamma har sårat mig djupare än någon annan, så hur skulle jag någonsin kunna bli mamma själv?

 

Jag borde verkligen skriva en roman om det här, men jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

Jag har skaffat ett Tumblr-konto för att kunna följa mina Shamy-shipper vänner. Man hittar mycket smått och gott där. Jag är nog inte den enda aspie-bruden som följer det paret. Hittade den här listan som är skrämmande korrekt förutom några detaljer.

 

"Det är absolut inte för att du säger att du har Asperger, utan för att vi vill ha någon som är lite mer teammänniska". Är det några fler än jag som ser det ytterst tragikomiska i det här uttalandet? Den här meningen fick jag höra av en hög chef på en regional statlig myndighet i Umeå när de valde att avbryta min provanställning som arkivarie. Jag fick även höra att det inte heller var för att jag inte gjort något bra arbete utan för att jag inte passar in i ”gruppen”.

 

Liksom lokförarprovet gagnar personer med Aspergers syndrom tror jag att det är ett ganska vanligt neuropsykiatrisk funktionshinder bland arkivarier också. Jag tycker om att sortera och strukturera och är väldigt bra på det, men mina fikasnackskunskaper är ytterst begränsade. Jag säger ofta fel saker och känner inget behov av att umgås med kollegor, och jag ville förklara för min arbetsgivare varför. Precis som lokföraren som fick sparken av Transportstyrelsen när han berättade om sin diagnos, så tror jag att jag gjorde bort mig rejält när jag berättade för min arbetsgivare att jag håller på att utredas för att få min diagnos. Det var några veckor efter detta avslöjande som jag fick höra från personalchefen att de var osäkra på om de ”skulle våga satsa” på mig.

 

I P4 Extra i torsdags (21/2) berättade en Expressen-reporter som intervjuat ”Snömannen” om varför denne valt att stanna kvar i bilen ute i skogen. Reportern beskrev ”Snömannen” som en väldigt trevlig men lite udda person som har haft svårt att hitta sin plats i samhället. Han kände att efter ha tillbringat några nätter i skogen att han inte ville återvända till det moderna samhället. Han hade ingen anledning. Jag har undrat mycket över den här mannen men nu förstår jag honom mycket väl.

 

Det är kyligt i Sverige idag. Jag tror faktiskt att det var lättare för ”udda personer” att hitta sin plats och vara en del i ett större sammanhang för 100 år sedan än vad det är nu. Man kunde hitta yrken där det inte spelade någon roll om man var lite osocial eller mindre begåvad, gjorde man det man skulle var det nog så. I dagens svenska samhälle räcker det inte att vara bra på sitt jobb, man ska även vara någon form av social übermänniska, inte uttrycka starka åsikter eller ställa några krav, inte vara sjuk för mycket eller lida av några handikapp.

 

Följden av detta är att vårt samhälle blir ett fattigare samhälle när alla inte får vara med att bidra. Ordet mångfald involverar alla olika sorters människor, det handlar inte bara om etniskt ursprung, och för en myndighet som förespråkar mångfald tycker jag att deras beteende mot mig är väldigt svagt. Den mångfalden borde även synas i myndighetens anställda. Det hade räckt om de hade förklarat avbrytandet av anställningen med att tjänsteuppgifterna inte blev som de hade tänkt sig, att slå på någon som redan ligger ner är väldigt onödigt agerande. Jag har mått mycket dåligt av detta.

Jag är 35 år nu och har aldrig haft någon fast anställning. Jag börjar ana att jag aldrig kommer att kunna få det heller så länge fikapauserna betyder mer än det arbete man utför. Det är både min och samhällets förlust. Tänk vad mycket jag skulle kunna få gjort om samhället bara tillät mig vara den jag är, och den du är.