I huvudet på en aspie

Varje gång jag ser en mamma på tv som säger att hennes dotter och hon är som bästa kompisar, vill jag bara slå någon. För det gör så jävla ont att veta att det har aldrig hänt mig och det kommer aldrig att hända mig. Jag har vetat sen jag var 15 att jag inte vill ha barn, och jag har vetat sen jag var mycket liten att min mamma inte älskar mig, och jag vetat ganska länge att min mamma och min mormor också hatade varandra. På min mormors begravning utbrast min mamma att "Gud, vad skönt att hon är borta nu" och jag kommer kanske inte utbrista något sådant högt, men jag kommer att tänka det. Jag hatar mig själv lika mycket som jag hatar mitt morsärvda hat. Hur fan kan det bli så här? Varför får jag lida för något som har hänt i tidigare generationer? Vad fan är det som har hänt egentligen? Är det från den Lundinska sidan i Småland som Asperger-genen kommer eller är det bara någon annan slags oförmåga till empati som gått i arv?

Hur som helst så tar skiten slut här. Det slutar med mig. Inga fler oälskade döttrar. Inga fler hatiska mödrar. Loki säger "Trust my rage" i senaste Thor-filmen. Jag vet vad han menar. Om det inte vore för min ilska skulle jag nog inte orka leva. Den håller mig vid liv. Den är bra på det viset. Ilska är bra. Skam är det inte. Men jag andas skam, nedärvd genom generationers mödrar. Skammen att inte kunna älska sitt barn, skammen över att känna sig oälskad som barn. Undrar hur lång tid det går tillbaka? Var min mormor också oälskad? Eller var det det faktum att hon förlorade sin äldsta son som gjorde att hon började hata min mamma, sin äldsta dotter, för att hon överlevde, men inte han? Skammen över att känna som man gör. Jag hatar min mamma och jag skäms för det. Hon skäms för sina barn, det har hon själv sagt. På en julafton en gång. Hur jävla lågt har man inte sjunkit då för att säga en sådan sak?
Att det finns mor och döttrar som är vänner är något som jag inte förstår. Jag vet inte hur det är. Min mamma har sårat mig djupare än någon annan, så hur skulle jag någonsin kunna bli mamma själv?

 

Jag borde verkligen skriva en roman om det här, men jag vet inte i vilken ände jag ska börja.