What to read, and not...
Det är dags för ett boktips och i och med det hälsar jag er välkomna till min senaste obsession - Johnny Weir!
Jo, det är en snubbe på framsidan, med skitsnygga ben och rumpa. Tack vare hans likhet med Loki så hittade jag honom på Tumblr såklart - denna Guds gåva till den digitala världen, men när jag tog reda på vem han var slutade jag förknippa honom med Loki omedelbart.
Johnny Weir är en konståkare från USA. Han är också en helt underbar person. Han är sig själv. Han är dålig på att tänka sig för innan han pratar, tycker inte om oordning, älskar kläder och mode, kan verka väldigt social och utåtriktad men är egentligen det motsatta och gillar inte främmande människor i grupp, har problem med nerverna inför tävling men är en av världens bästa konståkare någonsin, älskar att uppträda till Lady Gaga, gillar att bära päls och äta deep fried chicken fingers. Ja, och så är han gay också men det är ganska irrelevant eftersom han är född sådan och aldrig någonsin var inne i någon garderob. Problemet är bara att alla andra tycker att det är det mest intressanta med honom, inte hur många nationella mästerskap han har vunnit. Han bestämde sig för att skriva den här "ett-kvarts-sekels-liv"- memoaren 2010 efter OS i Vancouver för att han helt enkelt var less på alla spekulationer och ville dela med sig av sin egen historia under hans egen penna.
När man läser den här boken blir man å ena sidan väldigt tacksam för att man inte valt att bli atlet för det verkar verkligen sjukt jobbigt, å andra sidan blir man väldigt imponerad av hur Johnny har tacklat alla motgångar. Han har sig mamma att tack för det. (Livet blir lättare om man har en mor som älskar en för den man är, se nedan)
Hur som helst, jag kan prata forever om Johnny Weir, han är min nya stora idol, jag vill bara avsluta det här med att säga, att idag när jag satt på bussen hem och kom till det här stycket började jag grina. Det handlar om en presskonferens han gav under OS efter att två journalister i direktsändning sagt att han borde könstestas.
"My speaking out was not just for the gay world, not at all. At the Olympics I had received bucketloads of hand-drawn cards from kids, and I thought if there is one out there like me, but who doesn’t have a supportive family or friends, then I owe it to him. So it was for the gay kids, but also the kids who like science even if it’s not cool, or kids who like to stand like a flamingo with one leg tucked up underneath for hours, as I did as a child. My message was for all the “weirdos” of the world."
Man kan inte annat än att älska Johnny Weir. Leta upp honom på Youtube och njut! Speciellt hans alter ego Viacheslav Romanov ;)
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Okej, över till en besvikelse. Jag blev tipsad på ett community på nätet om Trollhare. Jag kollade upp hans blogg och blev intresserad. Trollhare som egentligen heter Immanuel Brändemo är en transsexuell person med Asperger och ADHD som har skrivit en bok om sin kamp att hitta sig själv. Jag beställde den för jag tänkte att den skulle intressera mig, och det skulle den kanske ha gjort om det inte vore för att jag är grammatik- och stilist Hitler himself. Den är inte bra skriven, och ganska oläsbar. Som bloggtexter funkar Immanuels språk men inte som en hel bok. Där behövs struktur, nu är allt bara ett enda stort mish-mash av olika stilar och tankegångar. Immanuel växlar mellan narrativ berättelse, inre tankar och uppräknande av regler och fakta. Det blir för rörigt helt enkelt och svårt att relatera till ämnet. Synd, tycker jag. Lite editering från förlagets sida hade varit på sin plats. Sedan har jag en del åsikter kring Trollhares attityd men de tänker jag inte ta upp här.
2013
Och jag som inte trodde att det kunde bli värre. Det blev det. En bit in i januari kom så mötet som jag bara gått och väntat på, det där mötet som sa att jag inte dög som jag var. Jag fick sparken från Länsstyrelsen i Västerbotten. Varför? Väldigt oklart, men eftersom de sa att det inte var för att jag gjort ett dåligt jobb så måste det ju handla om person. Två veckor till var jag tvungen att vara kvar där, det var inga roliga två veckor. Jag har nog aldrig varit så ledsen. Jo det har jag, men när det handlar om din yrkesroll slår det hårdare mot självförtroendet än när hjärtat blöder. Månaderna efteråt är lite suddiga. Jag upptäckte The Big Bang Theory, Sheldon, Shamy och Tumblr och det hjälpte mig mycket. Speciellt som jag kände att jag fått sparken pga av min neuropsykiatriska störning, och även om de aldrig har sagt att Sheldon har Asperger så har han ju alla de rätta dragen. Det känns lite pinsamt så här efteråt, men en fiktionell karaktär stärkte mig. En annan gör det nu, men jag återkommer till det för mitt liv tycks gå i cirkel.
En bit in i mars såg jag en platsannons som stämde in på mig 100% så jag skickade en ansökan. Jag fick komma på intervju och jag fick en bra känsla i magen, men jobbet var i Östersund, och jag hade nyss lovat mig själv att inte försöka bo någon annanstans än mitt älskade Obbola. Men jag satt på en häst som kostade pengar, en nyinköpt bil som kostade pengar och ekonomin gick knappt runt. Så till slut bestämde jag mig för att om de erbjöd mig jobbet skulle jag tacka ja. Jag fick vänta en hel månad på besked, vet inte vad de pysslade med, men de ringde var det plötsligt bråttom. Så hux flux inom två veckor var i en ny stad, helt ensam. Jag tyckte att allt gick bra. Jag flyttade hästen i juni, hittade en permanent bostad som jag gillade i juli och saker och ting rullade på.
Sen blev jag trött. Väldigt trött. Väldigt väldigt trött. Jag vet inte riktigt när det hände men i september började jag krascha totalt. Jag var konstant trött, orkade inte rida, saknade Umeå och pojkvännen nåt ofantligt på helgerna och jag började bli riktigt deprimerad igen.
Sen gick allt ganska fort utför.
Så det senaste månaderna har också varit väldigt suddiga. Jag insåg nog hur jäkla illa ställt det var när jag var på Bodyfest i Stockholm i oktober för jag höll på att svimma flera gånger inne på Nalen. Det bara snurrade i huvudet på mig, fruktansvärt obehagligt, har aldrig varit med om sådan yrsel förut. Så veckan efter tog jag kontakt med HR på jobbet för att fråga om jag kunde få använda mig av företagshälsovården och i samma veva fick jag mail från min chef som föreslog samma sak eftersom jag börjat ha så många sjukdagar.
En bit in i mars såg jag en platsannons som stämde in på mig 100% så jag skickade en ansökan. Jag fick komma på intervju och jag fick en bra känsla i magen, men jobbet var i Östersund, och jag hade nyss lovat mig själv att inte försöka bo någon annanstans än mitt älskade Obbola. Men jag satt på en häst som kostade pengar, en nyinköpt bil som kostade pengar och ekonomin gick knappt runt. Så till slut bestämde jag mig för att om de erbjöd mig jobbet skulle jag tacka ja. Jag fick vänta en hel månad på besked, vet inte vad de pysslade med, men de ringde var det plötsligt bråttom. Så hux flux inom två veckor var i en ny stad, helt ensam. Jag tyckte att allt gick bra. Jag flyttade hästen i juni, hittade en permanent bostad som jag gillade i juli och saker och ting rullade på.
Sen blev jag trött. Väldigt trött. Väldigt väldigt trött. Jag vet inte riktigt när det hände men i september började jag krascha totalt. Jag var konstant trött, orkade inte rida, saknade Umeå och pojkvännen nåt ofantligt på helgerna och jag började bli riktigt deprimerad igen.
Sen gick allt ganska fort utför.
Så det senaste månaderna har också varit väldigt suddiga. Jag insåg nog hur jäkla illa ställt det var när jag var på Bodyfest i Stockholm i oktober för jag höll på att svimma flera gånger inne på Nalen. Det bara snurrade i huvudet på mig, fruktansvärt obehagligt, har aldrig varit med om sådan yrsel förut. Så veckan efter tog jag kontakt med HR på jobbet för att fråga om jag kunde få använda mig av företagshälsovården och i samma veva fick jag mail från min chef som föreslog samma sak eftersom jag börjat ha så många sjukdagar.
Så nu sitter jag här, halvtidssjukskriven för utmattningssyndrom och depression, men sanningen är att livet känns mycket ljusare nu. Det känns som att 2013 slutade mycket bättre än det började. Jag mår förhållandevis bra, jag har en fast anställning med en uppskattande chef och jag får hjälp. Nu återstår bara kraftansträngningen att få landstinget här att återuppta min Asperger-utredning som jag påbörjade i Umeå innan jag blev tvungen att flytta för jag behöver verkligen min diagnos. Det är till stor min neuropsykologiska störning som gör att jag hamnar i depression om och om igen. Samtidigt som det känns jobbigt att komma till den insikten att det här problemet aldrig kommer att försvinna, så känns bra att ha den vetskapen för det betyder att jag kan jobba med det. Jag är inte trött och otrevlig, jag har Aspergers syndrom.
Och jag har Loki. Han mår inte heller så bra. Han vet vad smärta är och jag älskar honom.
