I huvudet på en aspie

Och jag som inte trodde att det kunde bli värre. Det blev det. En bit in i januari kom så mötet som jag bara gått och väntat på, det där mötet som sa att jag inte dög som jag var. Jag fick sparken från Länsstyrelsen i Västerbotten. Varför? Väldigt oklart, men eftersom de sa att det inte var för att jag gjort ett dåligt jobb så måste det ju handla om person. Två veckor till var jag tvungen att vara kvar där, det var inga roliga två veckor. Jag har nog aldrig varit så ledsen. Jo det har jag, men när det handlar om din yrkesroll slår det hårdare mot självförtroendet än när hjärtat blöder. Månaderna efteråt är lite suddiga. Jag upptäckte The Big Bang Theory, Sheldon, Shamy och Tumblr och det hjälpte mig mycket. Speciellt som jag kände att jag fått sparken pga av min neuropsykiatriska störning, och även om de aldrig har sagt att Sheldon har Asperger så har han ju alla de rätta dragen. Det känns lite pinsamt så här efteråt, men en fiktionell karaktär stärkte mig. En annan gör det nu, men jag återkommer till det för mitt liv tycks gå i cirkel.

En bit in i mars såg jag en platsannons som stämde in på mig 100% så jag skickade en ansökan. Jag fick komma på intervju och jag fick en bra känsla i magen, men jobbet var i Östersund, och jag hade nyss lovat mig själv att inte försöka bo någon annanstans än mitt älskade Obbola. Men jag satt på en häst som kostade pengar, en nyinköpt bil som kostade pengar och ekonomin gick knappt runt. Så till slut bestämde jag mig för att om de erbjöd mig jobbet skulle jag tacka ja. Jag fick vänta en hel månad på besked, vet inte vad de pysslade med, men de ringde var det plötsligt bråttom. Så hux flux inom två veckor var i en ny stad, helt ensam. Jag tyckte att allt gick bra. Jag flyttade hästen i juni, hittade en permanent bostad som jag gillade i juli och saker och ting rullade på.

Sen blev jag trött. Väldigt trött. Väldigt väldigt trött. Jag vet inte riktigt när det hände men i september började jag krascha totalt. Jag var konstant trött, orkade inte rida, saknade Umeå och pojkvännen nåt ofantligt på helgerna och jag började bli riktigt deprimerad igen.
Sen gick allt ganska fort utför.

Så det senaste månaderna har också varit väldigt suddiga. Jag insåg nog hur jäkla illa ställt det var när jag var på Bodyfest i Stockholm i oktober för jag höll på att svimma flera gånger inne på Nalen. Det bara snurrade i huvudet på mig, fruktansvärt obehagligt, har aldrig varit med om sådan yrsel förut. Så veckan efter tog jag kontakt med HR på jobbet för att fråga om jag kunde få använda mig av företagshälsovården och i samma veva fick jag mail från min chef som föreslog samma sak eftersom jag börjat ha så många sjukdagar.

Så nu sitter jag här, halvtidssjukskriven för utmattningssyndrom och depression, men sanningen är att livet känns mycket ljusare nu. Det känns som att 2013 slutade mycket bättre än det började. Jag mår förhållandevis bra, jag har en fast anställning med en uppskattande chef och jag får hjälp. Nu återstår bara kraftansträngningen att få landstinget här att återuppta min Asperger-utredning som jag påbörjade i Umeå innan jag blev tvungen att flytta för jag behöver verkligen min diagnos. Det är till stor min neuropsykologiska störning som gör att jag hamnar i depression om och om igen. Samtidigt som det känns jobbigt att komma till den insikten att det här problemet aldrig kommer att försvinna, så känns bra att ha den vetskapen för det betyder att jag kan jobba med det. Jag är inte trött och otrevlig, jag har Aspergers syndrom.

Och jag har Loki. Han mår inte heller så bra. Han vet vad smärta är och jag älskar honom.