I huvudet på en aspie

Det här inlägget kommer inte att handla om asperger utan om mitt andra, kanske ännu större funktionshinder, min skelning. Nästa person som skämtar att dubbelseende är en billig fylla åker på en käftsmäll. Mina ögon värker medan jag skrivet det här. De värker nästan ständigt, det är på grund av dem som jag har ett mycket högre sömnbehov än alla andra för det är enda gången de får vila, det eller motion. Jag har opererat mitt högra öga tre gånger och efter sista operationen var det bra en lång tid, men i höstas började det bli mycket sämre igen. Jag blir snabbare trött i ögonen igen, ser dubbelt och blir jättetrött. Jag har svårt att orka arbeta heltid, och vilket arbete kräver inte så mycket syn?

 

Jag var på en anställningsintervju igår i Östersund för ett jobb som arkivarie på elbolaget Jämtkraft. Det verkar vara ett toppenjobb och jag var bara en av två som de tagit in för intervju. Personen som jag eventuellt kommer att jobba närmast med hade en bild på Patsy och Edina utanför sin dörr. Det säger mig att jag skulle trivas bra där. Då ligger nivån rätt så att säga.

Men medan jag sitter där på intervju och försöker ha ögonkontakt med de två som intervjuar mig samtidigt som jag tittar på powerpointpresentationen om företaget börjar mina ögon glida isär och jag får svårt att hålla ihop synfältet till enbart ett. Hur ska jag kunna börja på ett nytt jobb med den här vetskapen? En av anledningarna till att jag blev av med mitt förra är för att jag är osäker på om jag orkar arbeta heltid.

Samtidigt är jag för frisk för att bli deltidspensionär. Det skulle Försäkringskassan aldrig gå med på, för sjukvården har inte gjort allt de kunnat än. Och det är det andra bekymret. De vet inte vad de ska göra med mig. Jag kände efter intervjun att jag måste prata med min ortoptist igen för att höra vad de har tänkt, om de har tänkt nåt. Tänkt hade hon och hon hade pratat med ögonläkaren, men de är osäkra på vad de ska göra med mig. Nu på eftermiddagen ringde min ögonläkare, och det är som att hon tänker högt medan hon pratar med mig, och det hon säger inger mig inte något hopp. Mitt stora problem är att jag skelar olika beroende på om jag tittar till höger eller vänstar. Åt höger och rakt fram skelar utåt, men åt vänster inåt. Hon beklagade sig verkligen över det här, och jag sa att ja, jag vet inte vad min hjärna håller på med. Hon sa att hon var tvungen att fundera lite, konsultera en annan mer erfaren läkare och så skulle hon höra av sig igen. Några minuter senare ringer hon tillbaka igen. Vet inte riktigt varför för hon börja tänka högt igen och säga saker om ögonmuskler hit och dit som jag inte förstår och att hon kanske har en idé på operation de kan prova, och jag säger jaha, och hon säger att hon ska återkomma. Hur som, mitt humör sjunker bara ännu mer. Allting känns högst osäkert just nu.

 

Hej, jag heter Susanne, är 35 år och kan inte tacka ja till ett nytt jobb för jag vet inte vad som ska hända med mina ögon. Tänk på det ett tag, ni där ute.

Så ursäkta mig att jag flyr in i fanfiktionens och Shamy's värld, men jag orkar inte med mitt liv just nu. Det är för jobbigt att tänka på. Jag blir bara ledsen.