I huvudet på en aspie

Jag behöver en sån här t-shirt:

För att gå över till ett mer allvarligt ämne. Jag tycker inte heller om när folk tar på mig, i alla fall inte på ett intimt sätt. Men jag har inte bacillskräck, inte direkt, det är något mycket mer komplext än så, och väldigt svårt att förklara. Jag tror inte kan jag förklara det med ord, men jag känner mig direkt störd av att bli smekt. Jag har förstått att normisar finner det lugnande, sensuellt och erotiskt men jag vill bara krypa ur mitt skin, för det mesta. Och det är inget man kan träna bort. I så fall borde jag ha vant mig vid det här laget. Det enda som kan förklara det är någon form av hypersensoriskhet som är ganska vanligt förkommande fenomen inom autismspektrumet, ännu en felkoppling i hjärnan. Nä, ska man pilla och ta på mig får man göra det ordentligt, som en massör, då går det bra.

Fast sen å andra sidan, är jag onormalt känslig för fysisk smärta när det gäller huden. Och nu kan vi börja snacka felkoppling. Om du tycker att det är jobbigt att läsa om intima saker som rör den nedre delen av buken ska du sluta läsa nu, men hela den här historien är så bisarr att den bara måste komma ut, till alla, nu. Ett bazinga från snippan. Jag skäms inte längre.

Jag var tvungen att operera mig för att kunna ha sex överhuvudtaget. Jo, du läste rätt. Efter sisådär 5000 år så har ju herrarna vetenskapsmännen äntligen kommit fram till att det som vi kallar mödomshinnan och att den spricker i själva verket är en myt. Well duh, det hade jag kunnat tala om för er redan när jag var 13 år och upptäckte att jag inte kunde använda tamponger utan att nästan svimma av smärta och illamående. Jag valde att bortse från det faktumet då och använde bindor istället, men när jag vid 22 års ålder blev kär första gången och ville ha sex med min pojkvän blev det ganska uppenbart att något var fel. Väldigt fel. Den smärtan går inte att beskriva. Knivskuren är närmsta tänkbara ordet. Och då ska ni veta att jag i cirka tre års tid trott att det var i huvudet det satt på mig efter att en helt obeskrivligt inkompetent barnmorska på Studenthälsan i Uppsala (hej Christel eller vad fan du hette) genomfört min första gynundersökning under ännu mer obeskrivlig smärta från min sida, och jag fick höra att "jag bara spände mig". Men nu när jag låg där med mannen i mitt liv spände jag mig inte, jag var kåt, och det gick inte. Så tack o lov för en bra husläkare som undersökte mig försiktigt och insåg att det var något onormalt och skickade mig till kvinnokliniken där jag alldeles för många månader senare opererade slidkransen som det så tråkigt kliniskt heter. Den är tydligen en slemhinna som man inte har förstått funnits tills nyligen (fast den funnits där i miljontals år, men vem fan bryr sig om det kvinnliga könsorganet?), och den kan vara alldeles för tjock, seg och nästan sammanvuxen och den spricker inte, den töjs.

Gynekologen som opererade mig frågade mig efter operationen om jag hade varit sövd ordentligt. O ja, sa jag, jag mindes ingenting och jag var hög som ett hus när jag vaknade till. Jag hade nämligen reagerat "kraftigt" under operationen när de skar i slemhinnan för att hjälpa den på traven att kunna töjas. Vad kraftigt betyder vet jag inte, men doktorn var uppriktigt bekymrad, det såg jag på henne. Men som sagt, jag mindes ingenting.

 

Jag har tänkt hittills i mitt liv att det kanske helt enkelt var ett litet biologiskt fel på mig, men nu undrar jag om det kanske snarare är den hypersensoriska sidan av Aspergers syndrom som gjorde att det felet blev allvarligare och smärtsammare än vad det hade varit annars? Kan så vara. Hur som, hypersensorisk var ordet.
Så ursäkta mig, om jag blir förbannad om någon tar på mig. De vet inte vad smärta eller känsel är. Jag är dem gånger 100, minst.

 

Sedan kan man ju fråga sig vad jag har fått för psykologiska men av den här historien och om det är dem som gör mig hypersensorisk och aningens asexuell, men ja, vad kom först, hönan eller ägget?

 

Men det finns postiva saker med att vara hypersensorisk också. Återkommer till dem.