I huvudet på en aspie

Vid första anblicken kan meningen i rubriken verka ohyfsad, men det är den inte. Citatet är snarare uttalat av en person som kommit en bit i sin utveckling, längre än vad jag har. Jag syftar på en fiktiv figur som har fångat mitt hjärta den senaste tiden och som har fått mig att fundera över min egen utveckling som aspie. Det smärtar mig att säga det men Dr Sheldon Cooper har nog kommit längre i sin sociala utveckling på sex säsonger av The Big Bang Theory än vad jag har lyckats med på 35 år. Och det har förvisso fått vissa fans av serien att protestera, Sheldon Cooper ska inte förändras, han har förändrats för mycket, det är inte rimligt osv. Men faktum är att det är rimligt. Som min kloka psykolog sa, bara för att man har asperger betyder det inte att man inte kan förändras, men för mig går det väldigt trögt. Istället för att fråga om det är ok att sluta lyssna och börja prata, slutar jag oftast bara att lyssna när någon pratar om något som inte intresserar mig, och så avbryter jag och börjar prata om något helt annat, som intresserar mig. Fråga min pojkvän. Jag vet att det är fel, jag vet att det är ohyfsat, men jag har så svårt att lära mig. Det är en reflex som kickar in. Men nu har jag fått någon att se upp till.

En vän sa till mig för ett bra tag sedan nu, när jag gnällde över att jag hade slut på teveserier att titta på, att jag borde ju verkligen gilla The Big Bang Theory. Jag kände igen namnet från tv-tablån, men jag visste inte vad det var riktigt. Så jag kollade upp serien men jag tyckte inte att premissen verkade särskilt intressant så det blev inte att jag införskaffade mig några avsnitt. Sedan har det väl hänt att jag har zappat förbi showen några gånger på tv, men då har jag mest varit ett stort frågetecken och inte fattat någonting. Sen en fredagskväll för några veckor sedan, efter att jag hade fått sparken från jobbet, väntade jag på att På spåret skulle börja på tv. Jag zappade runt lite och landade på Kanal 5 som visade TBBT. Jag tänkte att nu ska jag ge det här en chans och kollade på avsnittet. Medan min hjärna processade vad den hade sett kollade jag på På spåret och en del annat innan jag zappade runt lite igen och upptäckte att Kanal 5 visade samma TBBT-avsnitt som tidigare under kvällen. Och DÅ hände något. Polletten trillade ner och jag blev kär. Typiskt mig, kärlek vid första ögonkastet har aldrig varit min grej, trögtänkt var ordet. Men här var han ju, min drömman. En fiktiv karaktär som jag verkligen kan förstå och skratta hjärtligt åt samtidigt som det egentligen är väldigt tragiskt, precis som jag. (Varför ska jag i detalj komma in på i senare inlägg.) Och det var så skönt att få bli tröstad av en person vars svagheter på det sociala planet är desamma som mina och anledningen till att jag blivit av med ännu ett jobb, men som ändå tycktes lyckas med det han företog sig.

Till sin fördel är ju Sheldon Cooper ett geni och oumbärlig, det är ju inte jag (även om jag också kan rabbla en herrans massa fakta), och han har ett sjuhelsikes självförtroende och skiter i vad folk tycker (i alla fall på utsidan), och det gör jag tyvärr inte heller. Mitt självförtroende är nere på botten igen, men jag har fått en idol, en idol som passar inom mina ramar och jag är så oändligt tacksam för det. Jag undrar om Chuck Lorre och Bill Prady vet vad de har gjort för alla stackars miffon där ute i den riktiga världen. Med tanke på Comic Con vet de nog det. De kanske till och med har räddat liv. TBBT räddade i alla fall mig ur min post-bli-av-med-jobbet-depression. Jag kollade på alla säsonger under några dagar. Hur många vet jag inte, tiden gled ihop, men jag är inte samma person som jag var innan. Nog för att jag alltid blivit väldigt besatt när jag hittat något nytt intresse, särskilt tv-serier, men den här gången berör det mig på ett mer privat och personligt plan. Jag hoppas verkligen att jag kan lära mig att förändras den här gången, precis som Sheldon.