"If I could I would, but I can't so I shan't"
Jag lovade att jag skulle skriva någonting om fördelarna med att vara hypersensorisk. Jag ska göra ett försök för det jag tänker skriva om här är nog nästan omöjligt att sätta ord på; mitt förhållande till musik.
Jag frågade min pojkvän häromdagen om han någonsin har upplevts samma känslor som att vara nykär när han hör en ny låt som han tycker om? Han förstod inte frågan, och när jag förklarade närmare så sa han att nej, det hade han inte. Det har jag, många gånger, flera gånger i veckan. Jag vet naturligtvis inte hur det känns för andra att ha "fjärilar i magen", om de har samma känsla i magen när de åker berg- och dalbana som när de är kära. Det har inte jag, men känslan jag får när jag hör en ny låt som jag "blir kär i", är nästan en starkare känsla än när jag har varit riktigt nykär i en person. Ljudet går in via mina öron och sen sprider det sig i kroppen som en varm glöd som får mig att fnittra och hoppa och skutta runt och le fånigt. Speciellt om jag kan relatera musiken eller texten till något i mitt liv som jag tycker om.
Men sen finns det även känslan jag får när jag hör vissa basljud. Också väldigt svårt att beskriva, men det är som är min hjärna stänger av sig. Jag har speciellt en låt som jag gillar att meditera till (jag kan inte meditera eller ”stänga av min hjärna” utan musik) och när ett visst ackord sätter in så är det som att jag lättar från marken och slutar känna mig kropp, en utomkroppslig upplevelse är det. Det är enbart med synthmusik som det fungerar så här. Jag upptäckte att jag var synthare när jag var i fjällen en vecka när jag var 18 och lånade ett kassettband av min bror med en tysk grupp som heter And One. Det var helt och hållet en religiös upplevelse, som att komma hem, som att äntligen höra hemma någonstans. Jag tror det räddade mitt liv för jag mådde så dåligt då, och den här musiken tröstade mig. Det gör den fortfarande. Den helar mig.
Låten som får mig att le fånigt just nu:
